OBS! Detta är en kopia från rfhl.se
Några moderata riksdagsmän har bett om att få komma till RFHL. Det känns positivt eftersom moderaterna vanligtvis inte brukar vara så intresserade av frågor som rör beroende och social utslagning. Men under den senaste tiden har det kommit med allt fler personer i RFHL som har en borgerlig livssyn och som delar förbundets frihetliga och rättighetsbaserade syn på beroende och missbruksfrågor. Det är väl några sådana personer som nu ska komma, spekulerar jag, som vilket snille som helst.
Så kliver de på. Det är Isabella Jernbeck och Mats Gerdau från socialutskottet och så en politisk sekreterare. Jag börjar med att berätta att det finns en klar överrepresentation av fattiga människor bland de som fastnar i ett tungt beroende och hinner säkert hålla på i två och en halv sekund innan Isabella bryter in.
”Fattigdom förknippar jag med Afrika”.
””Har du prövat hur det är att leva på socialbidrag under lång tid? Har du prövat att gå runt på 5 – 6 000 kr i månaden?” frågar jag.
”Ja men herregud”, säger Isabella, ”på de inkomstnivåerna är det ju ingen som ligger under någon längre tid. Det är ju bara en övergående fas!”
”Jag har en bild av att våra medlemmar går på socialbidrag år efter år. Och att inkomstnivåerna inte blir högre när de får ett sjukbidrag eller pensioneras.” säger jag.
”Det finns inga fattiga människor i Sverige tycker jag”, avslutar Isabella.
Jag märker att det itne är någon större idé att fortsätta så jag med att berätta om att många personer som fastnar i tungt missbruk har väldigt låga inkomster, ofta låg utbildningsnivå, ofta föräldrar som varit i kontakt med socialtjänst, kriminalvård, psykiatri. Kort sagt att det finns ett socialt arv som hänger samman med missbruk
Så börjar jag berätta om läkemedelsberoende. Hur läkare förskriver beroendeskapande läkemedel, ofta under allt för lång tid och att de sedan är dåliga på att hjälpa till när patienterna som följer doktorns råd om dos, har blivit beroende av de där beroendeskapande läkemedlen.
” Vilket gnäll det är på läkarna”, säger Isabella.
” Det är ju läkarna som inte tar ansvar för sin förskrivning… försöker jag men avbryts.
”Det är väl inte läkarnas fel att de blir beroende”, säger Isabella. ”Något ansvar får de väl ta själva”.
De andra två sitter och skriver ner en del av de saker jag berättar. Det hinner inte Isabella med. Hon har fullt upp med att ösa ur sig plattityder.
Jag försöker behärska mig. Sväljer, och berättar sedan att ett vanligt problem är att läkemedelsberoende patienter när de söker hjälp för sitt beroende hos läkaren måste lämna urinprov för att verifiera sin drogfrihet under nedtrappningen:
”Nu tycker jag att det är ett jäkla gnällande på läkarna igen”, säger Isabella. ”Och vad är det för fel på att de ska lämna urinprov. De är ju missbrukare. Det är klart att de måste lämna urinprov för att visa att de inte fuskar”.
”De har ju för fan sökt behandling för att de har insett att de är beroende. De söker hjälp för att de vill bli av med ett problem. De är högmotiverade att sluta. Varför ska de pissa i en flaska för att påvisa ett beroende de inte på något sätt förnekar?”, närmast skriker jag.
”Därför att de är missbrukare”, säger Isabella.
”Nu är du väl för arrogant och nedlåtande mot de här människorna”, säger jag. Och så fångas min uppmärksamhet av någon av de andra två.
Mötet hämtar sig aldrig riktigt efter ordväxlingen. När vi tar adjö av varandra säger Mats att det kanske blev lite hetsigt ett tag. Det är roligt att diskutera, säger jag. När de har gått så är jag en smula upprörd under en stund. Men efter ett tag inser jag att jag måste vara tacksam mot Isabella. Hon har genom sitt besök och uppträdande förmedlat en bild av verkligheten som jag ibland glömmer bort att den finns. Nämligen att en sån som hon; en arrogant, fördomsfull, okunnig person kan sitta i rikets högsta församling och bestämma villkoren över allas våra liv.
Per Sternbeck
