Efter dansgruppen Bounce var det så dags för partiordförande Mona Sahlin att äntra talarstolen. Många har ju sagt att hon den senaste tiden lyst av självförtroende och tillförsikt. Jag kan inte annat än hålla med! Hon gjorde ett starkt intryck med en glädje i ögonen som det var länge sedan jag sett.Det fanns mycket i hennes timslånga anförande som också för mig och mitt engagemang kändes oerhört viktiga:
- Andelen barn som växer upp i fattiga familjer har ökat med 50 procent de senaste tre åren. Ett samhälle som stryper de ungas möjligheter och trampar på deras framtidshopp är ett förlorat samhälle!
- Satsa på Kulturskolan – en fantastisk uppfinning som vi inte använt fullt ut.
- På det ordet vilar hela min socialdemokratiska själ och hela mitt socialdemokratiska hjärta. Solidaritet!
- Lön och pension ska beskattas lika.
- Vi socialdemokrater tror inte på det nya sorteringssamhället som växer fram i moderaternas Sverige.
- Vad vi än kallar dem, nya eller gamla moderater – problemet är att de är moderater.
Jag träffade partikamraten Rolf Jönsson på stan senare under dagen och han frågade om jag hört Sahlins tal. "Självklart" svarade jag och menade vidare att det var riktigt bra. Rolf log och sa:
"Ja, det var så det gick rysningar i kroppen!"
Det var sköna ord att höra från en garvad politiker som varit med ett tag. Jag fick känslan att "nu jäklar är vi på G"!
/Matz
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar