En doktorand i Gävle har forskat och kommit fram till att hög ljudnivå på förskolor påverkar hälsa hos både barn och personal."Syftet med forskningsprojektet är att sätta fingret på sambandet mellan buller och ohälsa för att sedan hitta praktiska lösningar på problemen" går det att läsa i EnköpingsPosten!
Jag kan inte låta bli att ställa mig frågan:
Vad använder vi forskningsanslagen till egentligen?
Har man någon gång varit i en barngrupp med 20 barn eller fler är det inte svårt att se/höra sambandet. Har man dessutom varit i lokaler där dessa barn vistas är det inte heller svårt att se att dessa lokaler kan behöva viss anpassning till antalet barn som vistas i dem - eller tvärt om.
Att minska barngruppernas storlekar, använda ljuddämpande material i möblering och även ljuddämpande plattor i tak och på väggar kan ju exempelvis vara en början.
Det handlar självklart också om hur vi bemöter barnen, vilket pedagogiskt upplägg vi erbjuder, vilka möjligheter vi ger dem och hur vi sätter samman barngrupperna. Genom att erbjuda exempelvis mer uteverksamhet kommer vi bort från en stor del av problematiken.
Varför läggs forskningspengar på självklarheter? Varför låter man inte de som är proffs på verksamheten ta fram lösningarna? På det viset skulle de anslag som idag läggs på forskning kunna gå tillbaka till verksamheten för att finansiera lösningarna.
Borde vi inte kunna kräva en mer selektiv bedömning av vart forskningspengarna ska gå?
Kanske ska det till ett forskningsprojekt om vart forskningsanslagen går och till vilken nytta?
/Matz
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar